Skräckhistorier inskickade av blipvillebo
INSKICKAD AV: Mirwe
Kanske borde jag inte säga att jag heter Sally, eftersom att jag egentligen inte finns. Jag dog för väldigt många år sedan. I det som ni idag, kallar för Blipville. Det här är min historia om det gamla Blipville, Skallön.
Solen hade legat gömd bakom mörka moln i flera dagar. Det var mörkt men långt ifrån ljudlöst Skallön. Vinden var stark och det kändes gång på gång som att det lilla huset skulle rasa ihop. Fåglar flög omkring och kraxade utanför. Ibland tycktes jag höra ett hest skrik, som om någon höll på att strypas. Regnet smattrade mot fönsterrutan och när vinden blåste som kraftigast bildade dom rinnande vattendropparna mönster på fönsterrutan.
Jag satt vid den glödande kaminen. Jag hade svept några filtar om mig och stoppat fötterna i en hink med varmt vatten. I handen hade jag en kopp varm choklad. Fastän jag var varmt inbäddad frös jag. Tänderna hackade, mitt röda hår var tovigt och såg ut som något katten släpat in. Mina fötter var blåa i ögonen var inbäddade i miljoner rynkor som bara kommit. Precis som om jag blivit 100 år äldre på bara några dagar.
Jag visste att jag skulle dö. Jag var drabbad av en sjukdom, stilla döden hette den. Inte för att man dog stillsamt. Utan för att man frös till döds. Man blev till is. Det var en hemsk död, som ingen ville uppleva.
Det knackade på dörren. Ett stelt knackande som avbröt min tystnad. Min tystnad, min tanke, och min rädsla för att dö.
- Kom in, sa jag och började hosta oavbrytligt.
Dörren öppnades och vinden for in genom dörren och gav ett skrikande ljud ifrån sig. Ljudet av min hosta kvävdes i vinden. Dörren smälldes igen och hostan försvann. Istället täpptes halsen igen. Mina ögon spärrades upp. Dom skulle säkert ploppat ut om det inte vore för att jag blundade. Smärtan kom inifrån. En oändlig smärta, som om kroppsdelarna bara ruttnade bort.
- Sally? hördes en förtvivlad röst. SALLY?
Två varma händer tog tag i mig. Det brändes mot min hud. Jag kände hur jag svängdes fram och tillbaka, fastän jag var stel som en pinne. Jag visste vad som hände. Jag frös till is inifrån. Det gjorde så hemskt ont. Mitt inre sprack till ingenting och jag fylldes av det kalla frusna vattnet. Så slätt och fint utan en endaste luftbubbla. Jag kunde höra mig själv skrika. Skrika ut smärtan som fanns inuti mig. Jag krympte ihop och föll ner på golvet. Jag log med händerna mot min hals. Mina ögon lyste röda.
- SAAAALLYYYYY!!!!
Det sista jag hörde var hur någon ropade mitt namn. Jag minns inte vem det va. Bara att det skrek. Min själ försvann ut ur kroppen. Runt omkring mig hörde jag konstiga läten och ljud. Det var förmodligen spöken och andar. Jag kände ingenting, såg ingenting och tänkte ingenting. Allting var glasklart. Fastän jag inte sa någonting, kunde jag ändå höra mina egna ljud. Allting var tomt omkring mig. Det kändes ungefär som att sova, men ändå höra allting.
Jag vet inte riktigt vad som hände med Skallön. Jag hörde skrik, och plågade röster. När allt blev tyst. Ingenting existerade. Då nya ovana ljud dök upp. Som jag aldrig hört förut. Och röster, röster som pratade och skrattade. En ny tid....
Kanske borde jag inte säga att jag heter Sally, eftersom att jag egentligen inte finns. Jag dog för väldigt många år sedan. I det som ni idag, kallar för Blipville. Det här är min historia om det gamla Blipville, Skallön.
Solen hade legat gömd bakom mörka moln i flera dagar. Det var mörkt men långt ifrån ljudlöst Skallön. Vinden var stark och det kändes gång på gång som att det lilla huset skulle rasa ihop. Fåglar flög omkring och kraxade utanför. Ibland tycktes jag höra ett hest skrik, som om någon höll på att strypas. Regnet smattrade mot fönsterrutan och när vinden blåste som kraftigast bildade dom rinnande vattendropparna mönster på fönsterrutan.
Jag satt vid den glödande kaminen. Jag hade svept några filtar om mig och stoppat fötterna i en hink med varmt vatten. I handen hade jag en kopp varm choklad. Fastän jag var varmt inbäddad frös jag. Tänderna hackade, mitt röda hår var tovigt och såg ut som något katten släpat in. Mina fötter var blåa i ögonen var inbäddade i miljoner rynkor som bara kommit. Precis som om jag blivit 100 år äldre på bara några dagar.
Jag visste att jag skulle dö. Jag var drabbad av en sjukdom, stilla döden hette den. Inte för att man dog stillsamt. Utan för att man frös till döds. Man blev till is. Det var en hemsk död, som ingen ville uppleva.
Det knackade på dörren. Ett stelt knackande som avbröt min tystnad. Min tystnad, min tanke, och min rädsla för att dö.
- Kom in, sa jag och började hosta oavbrytligt.
Dörren öppnades och vinden for in genom dörren och gav ett skrikande ljud ifrån sig. Ljudet av min hosta kvävdes i vinden. Dörren smälldes igen och hostan försvann. Istället täpptes halsen igen. Mina ögon spärrades upp. Dom skulle säkert ploppat ut om det inte vore för att jag blundade. Smärtan kom inifrån. En oändlig smärta, som om kroppsdelarna bara ruttnade bort.
- Sally? hördes en förtvivlad röst. SALLY?
Två varma händer tog tag i mig. Det brändes mot min hud. Jag kände hur jag svängdes fram och tillbaka, fastän jag var stel som en pinne. Jag visste vad som hände. Jag frös till is inifrån. Det gjorde så hemskt ont. Mitt inre sprack till ingenting och jag fylldes av det kalla frusna vattnet. Så slätt och fint utan en endaste luftbubbla. Jag kunde höra mig själv skrika. Skrika ut smärtan som fanns inuti mig. Jag krympte ihop och föll ner på golvet. Jag log med händerna mot min hals. Mina ögon lyste röda.
- SAAAALLYYYYY!!!!
Det sista jag hörde var hur någon ropade mitt namn. Jag minns inte vem det va. Bara att det skrek. Min själ försvann ut ur kroppen. Runt omkring mig hörde jag konstiga läten och ljud. Det var förmodligen spöken och andar. Jag kände ingenting, såg ingenting och tänkte ingenting. Allting var glasklart. Fastän jag inte sa någonting, kunde jag ändå höra mina egna ljud. Allting var tomt omkring mig. Det kändes ungefär som att sova, men ändå höra allting.
Jag vet inte riktigt vad som hände med Skallön. Jag hörde skrik, och plågade röster. När allt blev tyst. Ingenting existerade. Då nya ovana ljud dök upp. Som jag aldrig hört förut. Och röster, röster som pratade och skrattade. En ny tid....
<< Startsida